Elisabeth Svensson "Timpelina"

Min mamma född 1941 har haft vävstuga så länge jag kan minnas. Först i det hus vi bodde i och sedan köpte hon den gamla skolan i I Falerum och som mest hade hon 20 vävstolar. Hennes grundfilosofi var att man skulle först komma och lära sig väva sedan när man förstod hur det gick till skulle man fortsätta vilja vara med och varpa och sätta upp vävarna. När min mamma var glad gick hon till vävstugan, när hon var ledsen gick hon till vävstugan, när hon var arg gick hon till vävstugan eller bara för att så gick hon till vävstugan.  Så blev mamma sjuk, fick svårt att gå och röra på sig inte hjälpte det att hon ramlade flera gånger så att armarna inte heller ville vara med. Så förföll vävstugan det som en gång var hennes allt stod nu där och samlade damm. I sängen låg mamma och ville inte gå upp, vad hade hon att leva för nu när hon inte kunde väva??? Vi försökte väva ihop mamma och jag för hon ville så gärna att vi skulle väva ner väven som var kvar i vävstolarna. men inte ens det klarade hon av. Så en dag var det bara så att hon var tvungen att flytta det gick inte att bo själv. hon ramlade ofta och fick åka ambulans för hon slagit i huvud och andra kroppsdelar. Mamma hade också svårt att laga mat, klä på sig, tvätta håret och städa. det fick bli ett vårdboende inne i Linköping där vi barn lättare kunde komma och hälsa på henne som vi sa till mamma för att göra henne lite gladare, för flytta ville hon egentligen inte. Så kom ju pandemin och satt käpparna i det där att vi skulle komma och hälsa på varje dag. Men jag lovade att jag skulle väva ner de sista i vävstolen, mamma sa att det var nog bara en eller två dukar kvar. Men ja satt där det var en, det blev två och under tiden jag satt där ensam i vävstugan i Falerum funderade jag på vad jag skulle göra med alla mammas garner hon hade ändå samlat på sig mycket under de 60år hon hade haft vävstuga och som det var nu så hade hon 200m2 att huserat det på. Såunder de 7 dukr som jag vävde fick jag en ide om att det var ju som att komma till ett muséum, att komma hem till mamma, det var ju i gamla Linköping mammas alla saker skulle finnas i den lilla gulliga butiken på kryddbodtorget, DÄR så alla kunde se allt det fina hon hade tillverkat under alla år, det skulle inta hänga i vävstugan i Falerum dit ingen numera kom. Så satte jag garnen i rullning och nu finns Garnerna och lite av vävhistorian här i gamla Linköping. Jag frågade mamma vad jag skulle ha med mig från vävstugan, vad var det som var viktigt förutom alla garner och då svarade mamma reservdelar för det är alltid svårt att få tag i. Så det har jag nu i Stickaboa till alla som väver, jag har även vävskedar och spännen och en hel del annat smått och gott.